Text: Po Tidholm
Foto: BjÖrn Grankvist

Få byar är så vackra som Reseles sista by i nordlig riktning – Holme. Fina höjdlägen, ett gammalt stopp för järnvägen och god jordmån skapade rika gårdar under artonhundratalet. Bara ett fåtal är bebodda, men markerna hålls öppna av Ola Månsson och hans får. Ola är arkitekt och byggnadsantikvarie och hamnade i Holm helt enkelt för att han ville rädda en av byns gårdar, kallad Hanke Pers. Gården hotades av rivning och var svårt förfallen när han köpte den, och han hade egentligen inte för avsikt att bosätta sig där. Men det blev så, och han lever nu på grönsaksodling, fårskötsel och sparsamma insatser som arkitekt. Han ritar för hand, renoverar långsamt och har avböjt att få bredbandet indraget. De gräver för fiber i hela dalen. Ola Månsson vill inte ha distraktionen.

Eftersom hans egen ladugård hade rasat har han fåren i grannhusets ladugård. Gården är tom sedan den föregående ägaren dog. I en flygelbyggnad står byns gamla skolsal intakt som den lämnades när undervisningen upphörde för 70 år sedan. Ola säljer sina grönsaker till ett par grannar som flyttat till det gamla stationshuset från Schweiz. De lagar till dem i gourmetköket på ett brukshotell några mil bort.

Positiv inflyttning

Det saknas inte unika inflyttare i Resele. Det schweiziska paret har god konkurrens från en holländsk tulpanodlare och ekoturismföretagare, ytterligare en ekologisk grönsaksodlare och så förstås hemvändaren Sara-Britta Edlund som köpte ett alldeles för stort hus och har startat ett 33 hektar stort hjorthägn i niplandskapet längs älven. Hjortarna håller landskapet öppet och är ett exotiskt inslag där de, skygga och vaksamma, patrullerar höjderna ovanför byn. Sara-Britta lämnade ett jobb på produktionsbolag i Stockholm och älskar jakt. För det hör till saken att kronhjortar måste jagas, de kan inte samlas ihop och slaktas, de måste skjutas. Sara-Brittas idé handlar inte bara om köttproduktion utan om jaktturism. För en summa ska turister få jaga hjort i hennes hägn.

Men Ola Månssons närmaste granne är Harriet som just blivit änka sedan hennes man Dick plötsligt fick problem med hjärtat under motionsdansen. Hon är tillbakaflyttad efter ett liv i Uppsala. Hon fick med sig maken och de renoverade för tio år sedan en gård precis vid älven. Han var en hängiven flygare och tillsammans flög de fram och åter längs med Reseles älvsträcka medan Harriet hängde ut genom fönstret och tog hisnande bilder över nejden. Nu lägger hon mycket tid på de asylsökande som kommit till Resele. Hon ingår i byalagets asylmottagningsgrupp och hjälper dem på alla sätt man kan. Harriet är också medlem i hembygdsföreningen och är med och ordnar aktiviteter för bybor och besökare. Hon kan det mesta om traktens historia och är särskilt intresserad av spåren efter den samiska närvaron. Hon kan visa runt bland alla byar och berätta det mesta om de flesta. Hon har fina ord att säga om alla.