Text: Po Tidholm
Foto: David Dahlberg

Norrland kultiverades som en koloni från 1600-talet fram till efterkrigstiden. Man tog in skatt från samerna och uppmuntrade utflyttning. Enligt ”Lappmarksplakatet” 1673 erbjöds den som bröt ny mark i inlandet skattefrihet i femton år och frihet från knekttjänstgöring så länge man stannade kvar. Carl von Linné lanserade en idé om saffransodlingar på fjällsluttningarna och tänkte sig att förståndshandikappade från Sydsverige kunde sköta arbetet. Det blev inget av med det.

Sveriges Västindien

När den tekniska utvecklingen tagit fart på allvar i mitten av artonhundratalet började man inse att Carl Bonde haft rätt hela tiden. Norrland var faktiskt Sveriges eget Västindien. Här fanns alla de rikedomar som skulle kunna berika nationen, om de bara omhändertogs på rätt sätt, av rätt krafter.

Så följde den intensiva epok när skogen hamnade i bolagens händer, då gruvor öppnades, järnvägar drogs fram och vattenkraftsdammar byggdes. Allt gick extremt fort, och man var inte så noga med juridiken. Det fanns ju ett högre mål.

Villkorat folkhem

Så småningom förvandlades också landet Sverige. Allmän rösträtt i demokratiska val, stora strejker och en rädsla för revolutionen, drev fram en mer socialt ansvarstagande politik. Larm om fattigdom, trångboddhet och dålig hygien satte fart på bostadsbyggandet. Idéer om ett folkhem för alla kom också att omfatta de som bodde ute i provinserna, och till slut kom staten farande och byggde skolor i gult tegel, hockeyrinkar och fotbollsplaner även i de glest befolkade delarna av landet. Det upprättades ett kontrakt: Exploateringar ger arbete som genererar löneskatter som investeras i välfärd. Norrlänningen kom att bli stolt över sitt bidrag till nationsbygget.

Men kontraktet visade sig vara avhängigt av att själva råvaruextraheringarna var arbetskraftsintensiva, för när råvarunäringarna rationaliserade, automatiserade och senare centraliserade sina verksamheter som kollapsade modellen. Utan arbete blev det allt färre som kunde betala löneskatter till kommunerna som därigenom fick allt mindre summor att lägga på välfärd åt alla. En negativ spiral alltså, och en allt större desperation.

Det borde finnas alternativa vägar att gå, men fortfarande kämpar man för att få liv i de gamla intäktsmodellerna.